Jag tänkte ta upp detta med bottentäckare. Ja, ni vet låga, täta växter som ger en ”matta” i akvariet. Det finns en uppsjö av olika växter som kan räknas till den gruppen, i detta inlägg tänkte jag ta upp de vanligast förekommande inom hobbyn och kommentera dem utifrån mina erfarenheter med dem.

Att det är attraktivt att ha en bottentäckande växt är inget snack om saken. Det märks tydligt på att folk vill ha det hemma i sina akvarier. Tyvärr så är nästan alla av de vanligt förekommande bottentäckarna ganska krävande. Många behöver co2-tillförsel för att bli täta och fina och för att den rätta heltäckningsmatta-looken ska infinna sig. Hemianthus callitrichoides (HC) är ett bra exempel på detta. Det är en av de mest säljande växterna vi har på Imazo, sorgligt nog så tror jag att 90% av de som säljs är döda inom ett par veckor för att de som köpt inte har tillräckligt bra förutsättningar. Men man vill gärna, så tillbaka till zoobutiken och köpa en ny kruka för att mötas av samma resultat igen…

Jag får många frågor på just bottentäckande växter, och framförallt vill Ni veta vilka som klarar sig utan co2.
Jag ska försöka att hjälpa er i denna djungel. Men det ÄR svårt att få till en rejäl matta utan co2. Oavsett vilken växt ni väljer så kommer den att bli lite glesare, och tråkigare utan co2.

 

Glossostigma elatinodes måste vara den ultimata bottentäckaren. Den var länge kungen innan HC (se nedan) kom och slog sig in på marknaden. Det är många av oss som dreglat till Takashi Amanos tidiga scapes med en ”Glossomatta” i som hette duga!
Den har alltid klassats som riktigt svår. Men det enda som är svårt med denna är att den är ljuskrävande. Den vill ha MYCKET ljus, annars trivs den bra oavsett näringsnåver etc. Men det är ingen ide att prova för er med normala akvarium utan co2 mm.

 

Hemianthus callitrichoides eller HC som den kallas är den tätaste av dem alla. Den har mycket små blad, ca 1-max 2mm stora. Denna växten bildar snabbt en heltäckande matta som bara blir tjockare och tätare med tiden. Den kan vara lite kinkig med acklimatiseringen ibland och klan därför klassas som svår. Den är inte alls lika ljuskrävande som Glossostigma och den sägs fungera i mindre kar utan co2, men den blir naturligtvis tätare och frodigare under lite mer ljus och co2. Men det är heller ingenting för akvarium med lite mindre ljus i. HC har väldigt korta rötter och bör därför planteras i soil som den kan förankra sig i. Annars släpper den lätt underlaget efter ett tag och ”mattan” lossnar. HC är lätt att hitta, och den finns i din lokala DM-butik. Antingen i vanlig kruka, eller In Vitro-odlad på Linea CUP eller Linea CARPET.
Vill du veta mer? Klicka på länken för att komma till en närmare beskrivning som jag gjorde i ”Veckans växt”

 

Micranthemum ’Monte Carlo’ är nog den senaste av exemplen här. Den är storleksmässigt mitt mellan Glossostigma och HC. Den växer väldigt likt HC, men är betydligt lättare. Jag tror att denna kommer att ta över en hel del marknad från HC. Jag har den själv i mitt högra kar och tycker den är trevlig. Precis som HC så måste man vara med med saxen innan den blir för tjock. Klipper man den sent så får man bara det bleka i botten kvar, vilket inte alls är särskilt läckert. Men misströsta inte. Den växer snabbt upp igen. Tyvärr så är den så pass ny att jag inte vet så mycket hur den funkar i ”Low tec” och vanliga akvarium. Men den är i alla fall betydligt mindre krävande än ovanstående. MC hittar ni i er närmaste Djurmagazinet, den finns både på kruka och som In Vitro-odlad på Linea CUP.

Här är en video när jag klipper min ”matta”. 

 

Elatine triandra är bland det crispigaste du kan ha i ditt akvarium. En helt fantastisk växt som vi tyvärr sällan ser då den är väldigt transportkänslig. Denna växten kommer att vara svår att hitta i butik. Jag fattar mig kort här och hänvisar till detta inlägg som jag nyligen gjorde om den:
Veckans växt, Elatine triandra

 

 

Elatine hydropiper är en ganska nyintroducerad växt inom hobbyn. Den är väldigt lik Glossostigman i sitt växtsätt och med sina något blanka, delikata, droppformade blad. Men Elatinen är mycket mindre är Glossostigman. Jag har inte så jättemycket egen erfarenhet av denna. Men jag vet att den ska vara ganska svår att acklimatisera och att den är extremt långsam i tillväxten. Även om man har både ljus å co2 så det räcker till. De karen jag har sett IRL med denna så har den inte varit särskilt tät. Jag tror helt enkelt att den tar sin tid. =)
Ni finner den i Linea-serien från Anubias. Den finns både som CUP och som CARPET. Bara be närmaste Djurmagazinet att ta hem.

 

 

Utricularia graminifolia är bland de störigaste växterna jag vet. Den är otroligt vacker. Den blir tät som en heltäckningsmatta och grönare än grönast. Men jag kan inte lyckas med den ordentligt. visst växer den lite, men den blir inte så tät som jag vill. Eller så är det bara två tre strån kvar som överlever efter ett tag. De bildar en liten tuffs, men sen blir det inte mer… Jag har försökt i flera olika kar genom åren, men den vill sig inte under mina fingrar. Jag är förkrossad!
Den är egentligen inte supersvår. Har du lite mer ljus än normalt och co2 så ska det inte vara några problem. Men den är svår att acklimatisera. Den dör oftast efter bara några dagar av omställningen. Det sägs att den ska klippas ner kraftigt när man planterar den från kruka, eller binda den på lavasten från In Vitro-kopp. Jag vet inte, men det finns folk som vet. Kolla in länken här ovan till Google bildsök, visst är den fantastisk!?
Faktum är att jag faktiskt fått den att ta sig i mitt nano som jag har lånat ut till PT-Massage här i Götet. Det är första gången jag får den att funka. =)

 

 

Marsilea hirsuta, eller alla Marsilea är ganska enkla. Denna växt klarar sig fint utan co2 och kräver inte speciellt mycket ljus. Men som alla andra så går det saktare, den blir glesare och högre under sämre förutsättningar. Men, marsileor är ändå den rätta gruppen att rikta in sig på om man är ute efter en låg bottentäckare som klarar sig under lite sämre förhållanden.
MArsilea hirsuta har en lite annorlunda men mycket vacker mörkgrön ton. Ibland skimrar bladen lätt i gult. Den får små, ca 1cm stora blad som sitter på utlöpare strax under substratytan. Vill man att den ska gå snabbare så är denna växt ypperlig att vertikalskära. Ta ett vasst rakblad och skär lorätt genom beståndet. På detta vis skjuter varje växt sidoskott och den blir tätare snabbare.
Marsilea hirsuta har ett väldigt annorlunda utseende i emersed form. De små bladen syns inte alls till utan blad som liknar fyrklöver på långa halsar. Denna bladform kan även förekomma i vattenform, speciellt under lägre ljusförhållanden. Kapa av de längre bladen för att hålla växten låg.

 

 

Marsilea angustifolia är mycket li ovanstående. Men den är mindre och har lätt hjärtformade blad. Det sägs att den växer ännu saktare än M. hirsuta men jag håller inte med. Tycker att de är ungefär lika snabba.

 

 

Lilaeopsis brasiliensis och Lilaeopsis nova-zeladiae är två av de vanligaste Lilaeopsisarterna som vi finner på den svenska marknaden. De är också en av de vanligaste grässorterna som säljs. De har inga störra krav på att överleva, men om man vill få en matteffekt så får man fjäska med lite starkare ljus än normalt. Dessa funkar alltså i de flesta kar men växer väldigt sakta och glest i vanliga kar. Skillnaden på de båda är minimal enligt mig. Brasiliensis är lite mindre och lite mörkgrönare om jag minns rätt.

 

 

 

Echinodorus tenellus är också ett alternativ för er som inte har extra co2 mm. Denna lilla svärdsplanta blir ganska lik vår vanliga gräsmatta vi har i trädgården. Den får klargörna till mörkgröna, 5-7cm långa, smala blad som kan rodna och gå åt de rödare hållet. Den är som sagt var ganska enkel och passar i de flesta kar. Den trivs extra bra i näringsrik botten men fungerar även bra i akvarium med gödning i vattenkollumnen. Vid starkare ljus så lägger sig bladen mot botten och mattan blir låg och tät. Jag gillar denna växten i kombination med Blyxa japonica, som är väldigt lik i bladformen men som bildar små buskar istället för matte. En klassiker som är snygg och enkel.

 

 

 

Eleocharis parvula och Eleocharis sp. mini är de minsta varianterna av Nålgräs. Det är två olika arter men jag väljer ändå att ha dem på samma rad då de är mycket lika. Det sägs att E. sp. Mini är mindre än parvula, och att någon av varianterna ska ha mer ”liggande” stil med näst intill skruvade blad. Jag har testat dem båda i flera kar, till och med i samma kar utan att kunna skilja dem åt. Jag vet alltså inte vilken som är vilken tillslut. Så i mina ögon går det ut på detsamma.
De är riktigt krispigt gröna med tunna, nästan hårliknande blad som bildar en tät matta. Dessa två varianter håller sig låga, typ 2-3 cm ovan substratet. De trivs bäst i högre ljusmängder och med co2-tillförsel men överlever utan. De blir då inte alls lika täta och jag skulle rekommendera att använda dem som små buskar i grupp istället för bottentäckare.
Dela upp krukan i små portioner och plantera ner dem med jämna mellanrum. Till detta måste du ha en pincett. Annars kommer du bli galen.
Även denna växten mår bra av att vertikalskäras. Bara att ta ett vasst rakblad och dra genom mattan. Alla eleocharis är bara att klippa ner. Man behöver inte göra så mycket mer än så. De tunna, långa rötterna från denna växten penetrerar substratet och klämmer sig fast rejält. Den är därför en av de bättre bottentäckarna enligt mig. Lättskött och snygg!

 

 

Eleocharis acicularis är den mellanhöga och vanligaste varianten av Nålgräs. Den blir ca 10cm hög och har mycket tunna stråliknande blad. Som de andra Eleocharis så kan man trimma även denna rakt av. Kan vara bra att veta om man ska ta bort alger etc. Men den växer ganska snabbt upp till sin ursprungliga höjd, så vill man ha en lägre växt är det bättre att kolla på ovanstående två varianter. Kombinera gärna denna med de två lägre varianteran som jag skriver om ovan och Eleocharis vivipara som är den högre varianten av Nålgräs. Förutsättningar mm är samma som för de andra arterna. Läs på Eleocharis parvula.

 

 

Sagittaria subulata har jag inte så mycket erfarenheter av. Jag har aldrig haft den i mina kar hemma men provat den i en del större kar ute hos kunder. Det finns många olika sorters Sagittaria, större och mindre. S. subulata är den vanligaste på svenska marknaden. Den blir ca 10-20cm hög vilket är ganska högt som bottentäckare i många kar. Den lämpar sig därför bäst till lite större burkar eller de mellersta eller bakre partierna i mindre kar. Den blir ljusgrön och bladen liknar nästan en Vallisneria. Den är ganska lätt och funkar under de flesta förutsättningar. Vill man ha en riktigt tät matta så är det co2 och lite mer ljus som gäller. Samma tjat om detta som tidigare =)